26 grader

Det är måndag idag. Klaras födelsedag. Idag har jag för första gången i mitt liv sett en livs levande koala. Det var så fint att jag fällde en tår. Koalan är ju lite som jag, älskar att äta och sova. Och krama hårt runt saker. Jag såg mig själv i dom där små håriga djuren.

Det är så hett här. Jag svettas, men trivs. Går runt sunkig i små shorts och en hatt på huvudet. Jag har blivit lite brun, kämpar hårt, har idag inhandlat kokosoljan med skydd 15. Ja, jag vet att det är insane, men jag gillar att lukta 80-tal och låtsas att jag är statist i Miami Vice.

Nu ska vi äta tårta ute på verandan.

Som fruktsallad ...

... är livet just nu här i Perth, Australien. Så gott och blandat. Ibland hittar man inte orden. Så nu får bilderna tala. Det kan räcka till en början.

Jag kommer alltid vara din soldat

Många dagar fylls av längtan efter sol och långa kramar. De små flickornas spring och bus, storasysters trygga famn. Fantiserar om vit sand och kall öl, blåa vågor och delfiner. Solsken! Som jag saknar solsken!

Jonas och jag åkte ut till kungens kurva för att hämta hans nya soffa, snön singlade ner och vägarna var hala. På radion spelades plötsligt Marit Bergmans "I will always be your soldier". Minnen strömmade fram, en augustidag, med finklädda nära och kära, en storasyster i vitt med den stiligaste mannen vid sidan. Björklöv, ljusslingor och findukning, en fest som pågick hela natten. Jag var nervös, skulle hålla ett tal. Och sjunga. Och låten var just den som nu spelades på radion. Jessika spelade på minisynthen. Jag minns att vi tappade bort oss i början och jag minns att Jessika hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Precis som jag.

Och när jag satt där i minibussen med Jonas vid min sida och tänkte på de år som passerat sen den dagen gjorde det lite ont inuti. Jag lät en tår ramla ner på kinden. Ont för all saknad, ont för att livet samtidigt är svårt och så underbart, på en och samma gång. Att sorgen alltid är en klangbotten. Det gör ont. Men så tänker jag på syster Jenny och sången jag sjöng. Löftet om att alltid vara hennes soldat, att stå vid hennes sida, att bära henne och aldrig överge. Det håller jag fast vid.

Frej kom på besök och njöt en stund av soffan med Lennart i famnen. Den är skön! Om 3 veckor och 2 dagar träffas vi! Längtar lite ihjäl mig.

Ibland gör det ont...

... att leva. Black Monday på sätt och vis. Först besked om älskad gammal väns fysiska kropp. Ett högerbröst som läckt blod, som berott på blåsor på mjölkkörtlarna, som sen visat sig vara knölar med cellförändringar. Nu ska bröstet bort. På torsdag. Hon bad mig att be. Vad kan det göra tänkte jag, men kände sen hur det brände till. Det som längst där inne räknas, det som brusar så mycket starkare än något annat. Jag ska be. Be för att det onda försvinner med bröstet och för att ärret kommer att bära med sig påminnelsen om liv som räknas trots allt ont som sker. Innan sängdags, det andra tunga. Frejs nära vän finns ej länge. Lämnat familj och vänner 3 januari. 26 år gammal. En sörja, att sörja. Nu alla dessa tankar och minnen. Och trots alla frågetecken och funderingar, så är han borta. Han begravs på onsdag. Vi hördes av i slutet av november efter säkert år av frånvaro. Han skrev: "Hej söt, tror jag såg dig på stan igår, men var för social fobic för att hälsa." Jag svarade, och på slutet en uppmaning: "Var rädd om dig." Han var inte rädd om sig och någonstans visste jag och många fler om det. Men många försökte hjälpa och finnas till. Fina, finaste N. Vila i frid du älskade man. Nu har du nog kommit hem.

En lättsam början ...

... med en bild på, ja kanske världens ståtligaste Lennart med Drottningholms slott i bakgrunden. Vi åkte ut dit för att besöka två hundöar, där alla får slippa koppel, både människor och hundar. Det var crazy. Tusen lösspringande bestar och Lente den fegisen höll sig mest tätt intill min sida. Lite tugg på en och annan pinne. Lite nos på en och annan mops. Inte mer än så. Vi avslutade med fika på pressbyrån. L fick korv med bröd. Jag drack en kaffe med tillhörande kanelbulle. Himlen var grå, men det kändes fint ändå. Ja, det var inte svårare än så här att blogga. Nu kan det ju inte bli annat än succé.