Ibland gör det ont...

... att leva. Black Monday på sätt och vis. Först besked om älskad gammal väns fysiska kropp. Ett högerbröst som läckt blod, som berott på blåsor på mjölkkörtlarna, som sen visat sig vara knölar med cellförändringar. Nu ska bröstet bort. På torsdag. Hon bad mig att be. Vad kan det göra tänkte jag, men kände sen hur det brände till. Det som längst där inne räknas, det som brusar så mycket starkare än något annat. Jag ska be. Be för att det onda försvinner med bröstet och för att ärret kommer att bära med sig påminnelsen om liv som räknas trots allt ont som sker. Innan sängdags, det andra tunga. Frejs nära vän finns ej länge. Lämnat familj och vänner 3 januari. 26 år gammal. En sörja, att sörja. Nu alla dessa tankar och minnen. Och trots alla frågetecken och funderingar, så är han borta. Han begravs på onsdag. Vi hördes av i slutet av november efter säkert år av frånvaro. Han skrev: "Hej söt, tror jag såg dig på stan igår, men var för social fobic för att hälsa." Jag svarade, och på slutet en uppmaning: "Var rädd om dig." Han var inte rädd om sig och någonstans visste jag och många fler om det. Men många försökte hjälpa och finnas till. Fina, finaste N. Vila i frid du älskade man. Nu har du nog kommit hem.