Jonas och jag åkte ut till kungens kurva för att hämta hans nya soffa, snön singlade ner och vägarna var hala. På radion spelades plötsligt Marit Bergmans "I will always be your soldier". Minnen strömmade fram, en augustidag, med finklädda nära och kära, en storasyster i vitt med den stiligaste mannen vid sidan. Björklöv, ljusslingor och findukning, en fest som pågick hela natten. Jag var nervös, skulle hålla ett tal. Och sjunga. Och låten var just den som nu spelades på radion. Jessika spelade på minisynthen. Jag minns att vi tappade bort oss i början och jag minns att Jessika hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Precis som jag.
Och när jag satt där i minibussen med Jonas vid min sida och tänkte på de år som passerat sen den dagen gjorde det lite ont inuti. Jag lät en tår ramla ner på kinden. Ont för all saknad, ont för att livet samtidigt är svårt och så underbart, på en och samma gång. Att sorgen alltid är en klangbotten. Det gör ont. Men så tänker jag på syster Jenny och sången jag sjöng. Löftet om att alltid vara hennes soldat, att stå vid hennes sida, att bära henne och aldrig överge. Det håller jag fast vid.
Frej kom på besök och njöt en stund av soffan med Lennart i famnen. Den är skön! Om 3 veckor och 2 dagar träffas vi! Längtar lite ihjäl mig.
Du har en sällsam förmåga attt uttrycka dig så att det känns djupt in i hjärtat. Älskar Dig från Far
SvaraRaderaSystra mi! Längtar också halvt ihjäl mig. Snart kommer du! Och det känns oerhört fint att ha dig som min alldeles egna soldat.
SvaraRadera